Såg en dokumentär igår kväll om hur hjärnan reagerar vid de mest stressfulla situatuionerna under en katastrof. Enligt forskarna så fördubblar du chansen att överleva om du planerar i förväg vad du ska göra under en nödsituation.
En kille som var med i Estonia tragedin berättade att han sov i cafeterian när hemskheterna hände och när fartyget höll på rulla runt så kom han i ett sådant stadie som kallas för tunnel-seende. Han hade en så hög koncentration över att han skulle överleva, så han missade allt annat som hände runt omkring honom. Han sa att han inte kommer ihåg om människor skrek, vad de var för männiksor i samma livbåt, ingenting. Hjärnan var då full koncentrerad att bara överleva. Detta menar forskarna finns endast hos ca 15 % av befolkningen kvar. Resterande hamnar i någon sorts chock, antingen springer runt hysterisk eller sitter helt stela av rädslan. (Han som överlevde hade med hör och häpna krypit i luftkonditionerings utrymmena och på nått sätt kommit till däck precis innan fartyget höll på att sjunka)
En kvinna blev intervjuad eftersom hon år 1985 var med i en flygolycka i Usa, där nödlandningen gick så pass snett att motorerna längst bak började brinna och att när flyget glidit på laddningsbanan i några sekunder sedan stannade UPP OCH NER. Kvinnan berättade att det kändes som en evighet när de gled på landingsbanan trots att det endast tagit några sekunder. Forskarna har kommit fram till att i en sådan stressig situation tar hjärnan upp varenda detalj som händer runtomkring dig och att den då jobbar på högvarv. Därför tappar trauma patier oftast bort tidsuppfattningen och att de anser något tagit mycket längre tid än vad de gjort. Kvinnan berättade också att hon kommer inte ihåg något av hur hon kom ut ur flygplanet och trodde inte heller på räddningsteamet att flyget varit upp och ner.
Men tillbaka till att man har 50% större chans att överleva om du vet exakt vad du skall göra i en krissituation. Ett misstag som är (vanligt) när en krissituation i ett flygplan är att när de försöker ta av sig säkerhetsbältet så trycker de på låset som de skulle sitta i en bil. En sådan bus-enkel sak som man alltid hör när man sitter på planet om hur man spänner och tar bort bältet känns ibland onödigt, men efter den här dokumentären håller jag inte med den åsikten mera.
Ett annat misstag är att folk ( av någon underlig anledning) under en krissituation vill ta med sig sina värdesaker istället för att lämna de. Dessa sekunder kan vara guldvärda och avgörande över ens liv, så snälla lämna plånboken isf efter er.
Efter att sett denna dokumentär är jag så förundrar över hur fin och komplex vår hjärnor är på gott och ont och att det finns så mycket mera att lära oss över vår underbara kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar