Idag i skolan satt jag och Maria och fikade. Kollade runt lite i cafét vad de var för folk som satt och fikade (dvs snygga killar). Dock så fastnade min blick på en 35 årig kille, överviktig, tunt hår och glasögon. Han satt ensam i ett bord, med krökt rygg och åt en baguett och en annan macka med någon sorts av vitamin vatten. Där satt han och åt för sig själv, ensam. Efter han käkat tog han sin ryggsäck och lunkade iväg. Då började jag undra om han är en sådan person som inte har något emot att vara ensam på fiket, som valt att vara det. Eller om han bara inte har några vänner. Jag tror faktiskt att det är alternativ nr. 2. Varför jag tror det? - Han utstrålade ensamhet.
Jag tror mycket väl att han skulle bli glad av att man skulle spontant börja prata med honom i matkön eller dylikt, att han blir sedd.
Han påminde mig om den tiden man gick i högstadiet och det fanns ett par barn som var alldeles ensamma, hade inga vänner och blev inte sedda eller hörda. Jag tycker det är jobbigt att se sådana människor, jag rent ut sagt tycker synd om dem. Hur mycket dom missar av att inte ha vänner!! För vänner förgyller min vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar