Igår bröt jag ihop. Jag satt och försökte få ihop tabellerna till uppsatsen. Och det gick inte, jag försökte gång på gång. Till sist rann krokodiltårar ner för kinderna, jag orkade inte då mera. Jag kände mig så oerhört ensam, jag har kört fast så pass många gånger med den här uppsatsen så jag borde veta i mitt stilla sinne att jag kommer klara av det här också, men den här gången kändes som jag inte kommer klara den här gången. Jag tog ett par djupa andetag och försökte igen att fixa till tabellerna. Misslyckades. Skrattade lite och tyckte jag var patetisk som satt en lördag kväll och störtlipade över några dumma tabeller. Satt lite till och grät för jag kände mig så dum, vuxen människa håller på, på det här sättet. Tvättade av mig sminket och åt två scones till middag. Glodde på tvn som ett apatiskt barn. Kände mig tom inombords. Klädde på mig kavajen och smeta på lite mascara. På med ett leende och så gick jag till Eln på födelsedagsfika. Kände mig lycklig över att ha några av mina finaste tjejer där. Vi spelade spel och åt fantastisk god kladdkaka. Satt och pratade med Katta i soffan och bröt ihop igen. Så jävla pinsamt, på en födelsedagsfest ska man inte ta med sig beskymmer, utan man ska glädjas för födelsedagsbarnet och ha det trevligt med sina vänner. Men just då kunde jag inte hålla emot, tårarna rann..som tur kom både katta och Camilla med så fina tröstord, kloka ord. Idag känns det bättre, idag har jag den där jävlar anamma känslan att jag ska fan i mig klara det här. En vecka kvar, en vecka mera, sen är det över. Nu är det bara att koncentrera sig, kötta, kötta, kötta. Inget mer. Om jag i slutändan inte kommer igenom med uppsatsen, då vet jag iaf att jag har gjort precis allt i min makt för att klara av det. Sitter nu på balkongen och ska fortsätta med diskussionen. Dricker Fanta. Solen skiner, livet leker, det gör faktiskt det, om jag skulle slappna av lite och inte klandra mig själv över saker jag inte kan rå åt.